omoss

Namnet Fixan´s var inte mitt första val på listan med kennelnamn, det var nog det 12:e jag skickade in. Upptaget i annat FCI-land, för likt någon annans, osv...
Till slut stannade det vid FIXAN`S.

Hos oss bor alla hundar inne i huset tillsammans med familjen. Det kan bli ganska trångt i tv-soffan när alla är hemma. Men... finns det hjärterum så finns det stjärterum.
Ibland ( men bara ibland ) önskar jag att vi hade ett hundhus, det är när golvet inte är som det brukar, utan mer ser ut och känns som stampat jordgolv, och när det ligger konstiga håriga "djur" under soffor och bord och i alla hörn,( när alla hundar fäller samtidigt) och precis då när man ska ta tag i dammsugaren så knackar det på dörren....
Men alla (nästan) har lärt sig att här får man ta det som det är, för här kommer det alltid att finnas hundar i huset.

Här på Fixan´s kennel, Berglunda, Tidan, bor jag, Susanne, min man Peo och våra barn Sara, Oscar, Caroline och Albin. Vår äldsta dotter, Emma har flyttat, och har egen familj, Magnus och "liten Linus".
Berglunda är min mans föräldragård, som han brukar vid sidan om sitt ordinarie arbete.
Här finns förutom hundarna även katt och två hästar, en Fjording, som är..ja han är Valdo helt enkelt, och ett New Forest sto, Carmencita, som
är genomsnäll. Hästarna är Carolines.

Zebbe & Linus, 2 mån

Valdo & Carmencita

Hundar har nästan alltid funnits med i mitt liv.
När jag var fyra år köpte vi vår första hund, en Schäfer, Epal, en mentalt mycket stabil hund.
Vi hade mycket kul ihop.
Därefter har det passerat olika hundar, Grand Danios, Strävhårig Tax, Kuvasz, bl.a. för att till slut stanna hos Västgötaspets och Saluki.

Peo hade Västgötaspets här på gården när han var liten. Då fanns det ju kor här. Så hunden fick göra det den var tänkt för, att vara en gårdshund.

Epal

Mitt första möte med Västgötaspetsen var 1968,
en klasskompis till mig hade en tik, Ruffa, en rejält överbyggd, men trevlig hund tyckte jag, men ägarna var av annan åsikt. Dom hade problem med att hon "bet" barnen,(vallnings-
beteende) ,Ruffa blev omplacerad. Det visade sig att Ruffa hamnat i Leksand, hos en väninna till min mamma.
Så Ruffa och jag fortsatte att träffas då och då.

Ruffa

Att halka in på ett bananskal, det kan man nog säga att vi gjorde när vi köpte vår första Västgötaspets 1993. En lärare till barnen hade valpar och vi skulle "bara åka och titta". Men vem kan motstå en Västgötaspetsvalp?
Det kunde inte vi, så Jesper flyttade hem till oss.
Ett problem fanns där, han var inte registrerad.
Jag försökte länge ensam att få honom registrerad, till slut gav jag upp.
När sen SKV tog tag i det, rullade det på ganska fort. Jag startade ett detektivarbete, för att luska ut hans härstamning. Till slut fanns det en stam på Jesper (99% säker) även om det aldrig kommer att finnas på papper. November 1996 åkte vi till Utställningen på Elmia, Jönköping ,för att före ordinarie bedömning få Jesper bedömd i en s.k. 3-domarbedömning.
Tre domare skulle avgöra om Jesper kunde rekommenderas till registrering.
Dom tre var: Anders Cederström, Kenneth Ed, Carl-Johan Adlercreutz.

Bedömningen lyder:

Bra storlek. Tillräcklig benstomme. Bra prop. Fin könsprägel. Välformat huvud med utmärkta ögon och välställda öron. Utm. rygglinje. Välvinklad. Bra tassar. Korrekt päls och färg. Bra tecken. Rör sig mycket bra.
Rekommenderas till registrering.
tillgänglighet U.a.

Jesper 8v

Jesper 10 år

Efter någon vecka kom registreringsbeviset, och på den vägen är det. Flera Västgötar har det blivit, det är en hund man inte kan vara utan.

1995 köpte vi en Kuvasztik Such Triprima Maya Pocahontas, "Lizzie". En Kuvasz är en mycket självständig hund, så Lizzie och jag har haft våra duster, men vi har till slut alltid kommit överens om att det är jag som bestämmer. Vi tränade mycket lydnad när hon var yngre, hon var jätteduktig, men tyvärr (kan jag säga nu) så tävlade vi aldrig.
Det visade sig tyvärr att Lizzie hade hd 1-2, på sina höfter, så några Kuvaszvalpar har det aldrig blivit.

Salukin är en ras som jag sen tonåren varit fascinerad av. Varför det inte blev någon tidigare vet jag faktiskt inte. Men 2002 var det dags. Vinthundsklubben skulle ha utställning i Skara, så jag åkte dit för att titta. Den första hund jag fick ögonen på var Badavie Silmarillon. Kennel Badavie hade en kull just då efter "Allan", men allt var tingat. Några dagar senare ringer Marie Brandén på Kennel Badavie, och säger att hon fått ett återbud, är jag intresserad av en tricolour-tik? Naturligtvis är jag det, och på så vis flyttade Badavie Zilindrin ,"Mira", hem till oss.

/ Susanne

Such Triprima Maya Pocahontas
"Lizzie"

Mira
som valp